Ön mittimellan

Svart på öde hav
Som nålar av is i vinden
Rytmiska skakningar och motorers dova muller
Oändlighetens hav
Ett besök på ön
Där i mitten till andra sidan
Ett stopp mittimellan
Kanske en oas
En fristad
Ett mellanting

Vart jag än är
Så är det hemma för någon annan
Så varför kan inte mitt hem vara någon annans hem
Eller tvärtom

Där fyrars ljus i fjärran leder färden rätt

Landstigning

Visborg far förbi med viskningar i vinden
Alléer visar vägen via Sockerbolag
Mot gnistrande granar i vinterskrud

Värmande björkknaster
Lysande leenden och tindrande ögon
Prasslande presentpapper
Breddfyllda fat med syltor, korvar, skinka och diverse sötsaker
Kryddad starkdryck och skummande maltbryggd

En fulländad övistelse
Med livfulla katter och mysiga hundar
Mystiskt lysande julgransljus och ljuvliga drivor utav snö

Nu det nya året är i antågande
Med raket som skjuts upp i skyn och folk som hurrar
Vinter blir vår och vår blir sommar
Ser framemot ett återbesök på denna underbara Ö

Tack för ett oförglömligt julfirande

Från Norr till Söder

För att kärleken är röd och snölyktor magiskt glittrande

Nordanvinden som en gång isande och ogenerat piskade rödflammiga kinder har bytts ut mot gråa gator och klisteraktigt snöblandat regn, där löven ligger som en brun sörja längs med gator och torg.
Råare luft med energi från havet och vindar från annat håll. Ett Stockholm i höstskrud.
I ryggen ett norrland där skidanläggningar redan öppnat och nyvallade skidor piskar snö.
Men ingen ånger i min kropp inget sviktande hopp. Ty här finns det ja behöver om så världen fick för sig att gå under i morgon. Ljumma kyssar och värmande kramar. Som om livet inte behövde mer innanför tidens ramar. Ty även om allt inte finns på samma ställe så är det vad som betyder mest som är viktigast. Allt annat finns alltid kvar nånstans där borta och kan sökas upp när möjligheten ges. Men det där, eller den där, som bor där inne i det där magiskt röda som rytmiskt bankar är utav sådan sort som jag inte vill vara ifrån. Låt allt annat ligga i träda och vänta på rätt tidpunkt bara DU finns kvar.
Jag menar inte trista betongkomplex, jag menar inte klistrigt gråslask, jag menar inte brungula illaluktande höstlöv, jag menar inte bistra saltvindar från avlägsna hav. Jag menar inte för tidigt skrikande väckarklockor, jag menar inte saknaden till snön, jag menar inte brutala snöbollskrig. Jag menar inte några kladdiga kärleksförklaringar till varken årstid eller vilken stad ja just nu råkar befinna mig i, jag menar inte det ja inte menar. Vad ja menar är just bara DU.

Låt slagen slå lika så stoppar vi tiden tillsammans.

Night of the living dead

Tankar om nu, då och sen

Så öppnades gravar, och varelser som sedan länge gott hädan vandrade åter jorden och skrämde slag på de som ännu var i livet. Blodsörplandes i katakomber av prasslande plast och konstiga ljussken var synden och dekadensen ett faktum. Några åt på varandra, en annan var trasig, där fanns en som kom för att hämta å en annan lade sitt huvud på ett fat. Men även de dödas natt har sitt oundvikliga slut om än kom det lite väl tidigt denna gång. Men så byttes den mörka sidan mot den mer ljusa och andra godbitar svaldes ner till största belåtenhet under familjesocialisering på hög nivå.

Dagar går till ända och nätter åtnjuts på olika sätt och under olika lång tid. Natten var dock inte oändlig men ack så underbar på alla dess sätt. När kroppar löses upp i ett inferno av glöd som grundar sig i hjärtans rytmiska slag. Där kyla från kalla nordanvindar smyger sig in genom öppna fönster och förvandlas till ånga i små lägenheter. För att livet är kärleken och kärleken är livet.

Å aldrig ja lämnar det åter <3

Gäst Skribent: The Black Star Poet

En gammal bekant har väkts till liv(!)
Som återuppstådd från de döda
Tar han återigen sina stapplande kliv
Men orden som vapen å era själar som föda

Tillbaka med sina slående ord
För att öppna era ögon för det som ni aldrig förstod
För när nattens stjärnor lyser starka
Står han där å i luften ses sparka

Jo, tillbaka är vad ja är
Mina vänner å fiender ja är återigen här
orden skall än en gång flöda
för fattig som rik, levande å döda

Mina nära å kära å ni långt där borta
Denna tid skall inte gå till korta
För ja har vässat min penna å köpt nya anteckningsblock
sätt er ner att lyssna å var redo för nästa stora shock..................

Sagan om...

090906

Tecken magiska med övernaturlig kraft
En får fem å den andra åtta
Men istället för nio så är de blott två
Burna av underbara som få

När hjulen snurrar åt fel håll och marken sviktar

Tankar om sånt som blir fel

Ibland får man leta på alla otänkbara ställen och lyfta på var sten i ens väg för att hitta svar
Men det är inte alltid som svaren finns att hitta
För i vissa faser i livet så fungerar inte allt som det ska och då tillåts inte de rätta svaren att komma fram, hur mycket man än skriker efter dem.
Å det är kanske så att mitt i allt sökande så måste man inse att det inte finns något mer där bakom frågorna.
Vilket då kan leda till att svaren för sökas på annat håll, svaren på andra frågor.
Det kan smärta i hjärtat å det kan förvirra hjärnor än mer, men frågorna är många och svaren är oftast få.

Det finns inga otrampade stigar för en stig måste någon gång ha vandrats av någon. Men det är inte alltid som dina steg är de rätta. Ibland vandrar man fel, även om man kan hinna gå långt innan man upptäcker det. Men livet är inte svårare att du kan välja en annan stig att vandra. Dock kan det vara väldigt svårt att glömma de steg du tog på den första stigen, å det är kanske heller inte meningen att du ska göra det. Så med minnet av den stig du vände tillbaka på så vandrar vi nya stigar mot nya mål. Men alltid med det gamla kvar som så mycket mer än bara ett vackert minne. För även om det uppstår motstånd på vägen så kan stegen dit varit underbara.
Men det gäller att vända i tid innan det slutar med att du inte längre kan gå.

För att livet är fullt av omtagningar å där var omtagning är en erfarenhet…..

Poeten på stadsvandring

När trycket blir för hårt och tankar tappar ord

Ibland vill ja inte se
Men hur hårt ja än blundar
flimmrar verkligheten framför mina ögon
Som att regnvåt kullersten hade något att säga
Tala om för mig vad ja inte ser
Ger mig ord av visdom
Ord som mina tankar inte kan urskillja från verkligehetens sörja

Men där något ändå ger klarhet där vågorna kastar sig upp mot trappor vid havsbandet
Å vilsna skat letar mat vid riddarnas runda bord
Mittemellan svarta torn som sträcker sig mot regntunga skyar
Där fyrhjulade metall lådor far fram å förbannar långväga turister med vattenstänk

Så nånstans där i mitten bland det ovanligt gröna
Den rödaste och mest väldoftande ros
Som tycks ge just de svar ja letar efter
Men dock är det tystnaden som sätter ord på tanken

För att vad som väntas inte alltid är vad som kommer
Men där det som kommer ändå kan bli till något bra

9 Juli 2009; Poeten

Våt kullersten
Pickande duvor och skat
Skrattande turister
Gråa moln lägrar himlen
Frånvarande sol lämnar fukt och tung luft
Andningen blir svår

Dönickar, dödskallar
Vilsna själar
Kaffet står kallt
På uteserveringens regnblöta bord

Som septemberluft i juli
Det är torsdagkväll i huvudstaden

Då lycka fastnar

Jag sätter några rader på pränt
Om minnen som ja sedan länge bränt.
På en uteservering i Gamla Stan
Ser upp mot solbelysta skyar och tänker Oh Fan....

Men med tanken på det förslutna styr ja medvetet mina steg in i framtiden. Tar beslut som ger mig de resultat ja åtrår. Ger mig den lyckiga känsla i hjärtat som så länge legat å väntat.
Ty varma famnar å smekande kalla händer sätter kroppar i brand och ger den där euforiska känslan verklighets grund. Som att en idiot förklarad utopi gjuts fast i verklighetens betongfundament. Som när hon tar för mycket plats i sängen å ja i stället för att putta å frusta, ser på en henne med blida ögon å njuter fulländat.

Life is Life som den gamla slagdängan säger. Men så är det ju, livet blir inte bättre än hur du väljer att se på det å hur du väljer att tolka det som kommer i din väg. Det är alltid upp till oss själva hur mycket engagemang vi lägger ner i olika situationer och händelser. Vad är värt att ge mer eller mindre energi till. Vad genererar till något bra, vad genererar till något dåligt. Vi måste våga se lite längre fram än dit näsan räcker.

Så med höga om än dock försiktiga framtids tankar vrider ja min blick mot dig, sovande älskade och en obotlig värme stiger i min kropp där hjärtat slår i takt med dina lätta andetag.


För att känslor av lycka kommer sällan, och för att vi måste lära oss att bevara dessa.

Poeten

Sol, skugga,ljumma vindar
Ett Stockholm i sommarprakt
Stockholm
Jag är tillbaka

Gör varje dag till ett äventyr

Tankar om ett värdefullt liv

Det finns så många saker som ständigt sätter käppar i de hjul som för oss framåt genom livet. Vilket resulterar i att vi faller handlöst i backen, bara för att stå där som en fågelholk utan förståelse om vad som hänt.

Men så finns det ju vissa stunder i livet som skänker oss fulländad njutning. Vi njuter såklart av olika saker beroende på vilka vi är. Men varför inte dra nytta av dessa stunder av njutning? Är det omöjligt att låta dessa njutningens stunder ligga kvar i tankebanorna när vi utmanas av mindre trevliga saker? Nej, ja tror inte det. Se allt som händer i ditt liv som en utmaning och erfarenhet, så kommer du tillslut kunna övervinna alla dessa hinder som står i din väg.

Ryck med axlarna, se förbi alla hinder, utmana dig själv, njut av de goda stunderna.
Gör varje dag till ett äventyr. Njut av nuet men förstör inte din framtid genom att gräva ner dig i otrevligheter och sånt som får dig att må dåligt. Möt varje ny dag med ett leende. Ja vet det är svårt men värt ett försök.

För att glädje skall delas…

Bland flyttkartonger och möbler i delar, med dopp i ljumma sjöar som gör heta sommardagar ljuvliga

Där tankar om tvåsamhet blir verkligare än de någonsin varit

Packande å kånkande, bära å slita, den ska va där å den ska va där, pust och stånk.
En sommarvärme utan dess like som annars skulle satt min kropp i andnöd och syrebrist, vilket skulle leda till svimning och yrsel. Men detta var något speciellt. Allt det som det annars bara pratats om kändes på något märkligt sätt så verkligt i detta nu, det kändes riktigt, på ett välkommet och bekvämt sätt. Så som det förväntas att vara, precis så som vi vill att det ska vara.

Ett dopp i förhållandevis varmt vatten gav precis den svalkande känsla som kropp å sinne behövde för att kunna bita ihop och kämpa ett tag till. Nybryggt kaffe och kärlek på nya balkonger gjorde knappast den veckolånga storstadsvistelsen sämre. Nya bekantskaper med nittiotals häng och gigantiska tvättstugor fick VI känslan att stanna hjärtat för att fortsätta i takt med kärlekens rytmiska slag i en total harmoni med alla känslor å tankar om framåt. Vilket i sin tur fick upprymda kroppar att drabbas av separationsångest och tårfyllda ögon när tiden för besöket återigen tog slut.

Men så förlöper somrar som de alltid gör å nästa gång är det inte du å ja som säger hej å tack för den här gången. Nästa gång är det VI som tillsammans vrider nyckel i dörren till det som bara är vårt.

Valborg och storstad

I smällande raketers frånvaro, där starkdryck och sol,
värmer istället för sprakande eldar.

Kvällar börjar som kvällar oftast gör med att solen går ner. Men när denna gulstrålande gud håller sig kvar på himlavalven till sena timma och månen ses som en oskuldsfull genomskinlig gas lång där uppe, oförmögen att stjäla tillräckligt med ljus, så kan kvällar lätt förvandlas. En förvandling där starkdryck, fuktigt gräs och glädjesprudlande människor gör natten oförglömlig. Där ljumma vårvindar och smattrande bandare fyller natten med ett surr av lycka inför sommaren försiktiga antågande.

Lite slit å släp å flänga hit å dit för att placera sin ändalykt bland folk å fä. Griniga snutar skriver rapporter om oskyldiga engångsgrillar och containrar fattar systematiskt eld bakom kullarna.
Nya bekantskaper och nya sidor av redan kända individer ger extra krydda till själen i välmående aspekter om föränderliga världar och vardagsbestyr. Bara för att saker som till en början känns främmande och kanske till en viss del lite skrämmande, visar sig var helt ofarliga och otroligt välsmakande i tankebanors förvirring.

Valborgsmässoaftonen bara förlöpte som vilken dag som helst å de enda eldar som brann var en å annan förkolnad köttbit, ja och så en container då. Tänkbara raketer var nån överförfriskad individ vars ben inte riktigt hängde med i tankens snabba vändningar och föll pladask i backen till vänners ohejdade glädje. Så kommer helger som alltid tar slut men vissa är annorlunda än andra precis som denna. Glädjen av en lyckad storstadsvistelse ligger kvar som ett värmande täcke runt min kropp och önskas upplevas snart igen.

Så lägger vi till några underbara mornar med kaffe på balkonger i kultiverade stadsdelar, där älskade värmer hjärtan med ordlös kärlek och fem dagar är fullbordade.

Poeten

Däruti finns regnbågens skatt
Se hur stjärnor förlorar sin glans
Dina ögon
Stjäl mina tankar
Stjäl min tid

Men vill du vara mitt hjärtas tjuv
Så skall ja lämna min dörr öppen

En profetia

Tankar om påsk och kärlek – långfredag till annandag –

Så blev det då tid att göra oss på minda om att det en gång vandrade en yngling på vår jord som med budskap från högre makter fick lida mer än någon annan. Därför skulle man förr gå med grus i skorna för att förnimma sig om denne ynglings lidande. Vi skulle känna hans smärta och lida extra mycket under en dag. För att sedan festa natten lång med ägg och sötsaker nedsköljt med ett å annat glas starkdryck. Tydligen så ska denna yngling ha dött för att under festdagen åter stå där med ett fånigt flin och babblat nåt profetiskt tungmål. Om allt är sant kommer vi förmodligen aldrig få svar på.

Men detta år så var det som om allt lidande som vi så snällt förväntas acceptera bara raderades. För att istället fyllas upp av en obeskrivlig känsla av euforisk glädje. En ordlös styrka som genom två bultande hjärtan sprudlar av det vackraste människan skådat. Eller i alla fall vad ja själv någonsin upplevt. Vardagslivet förvandlades till total uppslukning i kärleken. Som att månens alla eldsprutande drakar vände sina huvuden mot oss och fyllde våra hjärtan av en aldrig slocknande eld, med en glöd så infernalisk att Satan själv skulle bränna sig. Så med Gud i tanken som ett icke existerande fenomen och med Jesu lidande sedan länge bortglömt tog ja min älskade i mina armar och önskade att tiden kunde stanna. (vardagsbloggsvarning) Festligheter i goda vännerslag, festligheter på hemma plan och i TV-soffan mys som gjorde påsken 2009 till den bästa på evigheter.

Men som alla goda ting så tog även detta slut. Den euforiska glädjen återgick snart till det vardagliga lidandets oundvikliga varande. Mornarna kändes inte alls lika underbara längre, värmen i sängen hade helt andra orsaker och ensamheten var psykiskt påträngande. Men dock är hjärtat fortfarande varmt och det som finns där inne kommer alltid glöda.

Oavsätt om vi stoppar tiden eller inte så kommer kärleken alltid att vara starkare än lidandet. För trots avstånd och långa saknande telefonsamtal så är det ändå den rätta hjärtrytmen som gör att allt är så obeskrivligt vackert. Sötaste Söt, du är mina hjärtslag. Det är vad som är min profetia.

Med mitt hjärta på ett fat

Tankar om kärlek

Fast nånstans där bak så känner ja hur något sakta rinner ut ur huvudet
å droppar ner på golvet.
Som att hjärnan vore överbelastad och sakta pressar ut överflödigt skit. Skit som ändå inte är till någon nytta. Kanske är det så att kärleken tar för stor plats. Är det då hatet som pressas ut. För kärlek å hat är ju inte samma sak. De saker ja hatar kommer ja aldrig att älska, å de saker ja älskar kommer ja aldrig att hata. Det är ju så väldigt olika saker. Som att solen å månen skulle börja bråka om vem som skal få mest tid eller som att det bara skulle finnas en skatt vid regnbågens ände, den har ju för bövelen två ändar. Om vi går åt varsitt håll så ses vi på mitten. Eller aldrig. Men förhoppningsvis alltid. Ty ja sliter ut mitt hjärta å lägger det på ett fat av renaste guld. Å det blod som tidigare var så svalt fräter nu hål i golvet vid mina fötter å ja tar dig i mina armar å viskar i ditt öra. Tre som ord så svagt att bara du kan höra. Å det som sakta rinner ut ur mitt bakhuvud för rinna bästa fan de vill så länge det finns tillräckligt med plats för dig. För du, du ger mig nåt mer, nåt mer än vad orden räcker till. Nåt mer än vad böcker kan skriva eller röster kan tala. Nåt mer än vad mina händer kan nå, fast ja bara vill ha dig i mina armar. Så stanna där inne så länge framåt finns kvar. Ditt leende är de vackrast ja har.
Så ge mig ditt hjärta låt oss byta plats, låt oss tillsammans skrika.
För slagen, de slår ändå lika.

Att fortsätta där det slutar

Tankar om äkta vänskap


Hela livet möter vi nya människor som påverkar oss på olika sätt
En del fladdrar förbi som löv om hösten
Byter färg, släpper sitt grepp och försvinner

Andra stannar kvar en längre tid
Tar sig in på livet och liksom sprutar in ett gift
Biter sig fast, oftast utan någon som helst anledning
För att sedan försvinna med en hånflinande ryggtavla som sista blickfång

Men så finns det de
De där riktiga vännerna
De som alltid är där oavsett vart de befinner sig
Som likt nattens alla stjärnor liksom tindrar i tankarna under dygnets alla timmar

Där allt bara fortsätter där det en gång slutade
De vänner som äger en del av mitt hjärta
Och som låter mig äga en del av deras hjärtan

De vännerna – De riktiga

Storstad kontra landsbygd

Tankar om för- och nackdelar


När de räknar upp mitt nummer så ska ja börja gå
Varför jag hela tiden längtar bort kan jag aldrig förstå
Jag har stannat här allt för länge
Fast det alltid känns för kort

Så tar ja tricken till Tensta för att uppleva lite kultur
För Stockholm dina betonger
Gör mig sur
Men när ja återvänder till mitt Norrland
Så drabbas jag av ånger
Men när ja återvänder till mitt Norrland
Så drabbas ja av ånger

För med ryggen mot stan
Saknar ja dina vackra sånger
Din röst som smeker likt ljummen vind
Dina ögon som på en nyfiken hind

Förföriskt likt löven om prasslande vår
Stal du mitt hjärta fast jag inget förstår

På söder fanns bowling, öl och biljard
Skilda från varandra
Två vilsna själar i en grådaskig stad
Återförenade på Hökisbalkong

Ja blundar och saknar ännu din vackra sång

När det som ligger närmast är så långt borta

Tankar om avstånd

Vad var det egentligen som lockade? Vad var det ja fann där som ja inte funnit någon annanstans? Var det den där blicken, det där leendet eller den värmande kramen, de söta läpparna? Svaren finns bland stjärnorna å även de ser frågande ut. Men precis som de forna vikingarna å de upptäcktsresande före och efter dem så är det väl som gamla klyschan säger: Gräset är alltid grönare på andra sidan. Å kanske är det just det som får vissa människor att aldrig nöja sig med de som de har. Ständigt måste nya utmaningar å möjligheter sökas. Nya stigar finns att vandra, nya platser att upptäcka.
För är det inte så att man lätt blir hemmablind om man inte vågar ta ett litet snesteg? Rädslan för det nya ligger oftast inbäddat i den inbillade tryggheten i det man redan har. Men det behöver inte alltid vara så. Det kan hända att gräset inte alls är grönare på andra sidan. Men då vet du i alla fall. Du har fått chansen att se en ny plats, kanske träffat nya spännande människor.

Men även det eller de som sedan länge funnits i ens närhet kan visa sig vara helt olikt än vad man sedan tidigare trott. Den snällaste vän kan visa sig ha helt andra underbara sidor som tidigare inte upptäckts. Kanske var det heller inte meningen? Men så plötsligt. Utan någon som helst förvarning så bara ändras hela den inre tankeföreställningen till något helt annat. Något nytt och spännande. Något som bara sliter tag i alla känslor och får både hjärna och hjärta att totalt tappa taget och kontrollen om verkligheten. Något som först verkar lite konstigt och skrämmande. Eller i alla fall väldigt oväntat. Men som efter en kortare stund lyfter alla tankar till avlägsna skyar av gnistrande stjärnor och förföriskt norrsken. Likt de ögon som fångade mig.

Men hur bra allt än känns och hur varmt mitt hjärta än är så är det ständigt något som smärtar. Detta avstånd. Evigheters evigheter härifrån slår mitt hjärta i otakt med världsrotationen. Likt en sten kastad i evig studs på vattenytan för att aldrig falla till botten. Likt den vilsna fågeln som aldrig hittar en gren bra nog att sitt på. Likt en ständigt piskande vind som aldrig finner ro. Ett ständigt letande. En vandring mot den trygghet som gömmer sig bakom horisonten. När kommer du åter för att värma mig och mitt hjärta. Kan du stanna, kan ja stanna? Måste vi ständigt gå från varandra för att alltid hitta tillbaka? Hur lång tid finns att utnyttja? Har vi tid? Har tiden oss?

Ja kastar mig handlöst ut i tomma intet i hopp om att ingenting skall bära mig på sina gyllene vingar. I evighet mot nya utmaningar. Ständigt med dina brinnande ögon i mina tankar. Ständigt håller ja din hand i din dröm….

Poeten

Ibland får ja känslan
av att ja har något som verkar perfekt,
men som plötsligt försvinner
å ja glömmer vad det är ja saknar

----------------------------

Som att blotta sig med kläderna på
Som att ens innersta tankar
Inte vore något värda
Med ögon som nyputsade glasrutor
Som ett fån
Uppställd för offentlig beskådning

----------------------------

Tankar
som annars skulle sätta hela livet ur balans
Men som nu
Nästan känns oförskämt självklara

KAFFE!

Sånt som hållen kroppen vaken

Allt grubblande, analyserande, filosoferande och alla dessa poetiska utlägg som vrider tankar till oigenkännlighet och orsakar sprängande huvudvärk och ångestattacker, behöver något som ger energi. Något som ger lite stadga i vardagen, lite extra tillsatser till den naturliga återhämtningsprocessen. Svaret: Kaffe!

Denna svarta dryck som är helt oberoende av något annat. Ja tror att om så världen var i antågande till Ragnarök så kommer det bryggas många kannor med kaffe. Varför inte avnjuta en sista rykande kopp svart guld. Ja, jag tar det ordet i min mun när ja låter mina läppar möta det kalla porslinet och låter denna ädla dryck sakta fylla min mun och långsamt sippra ner i halsen för att landa som varm bomull i magen å ge en sån där obeskrivligt värmande känsla i kroppens alla extremiteter. Det svarta guldet är ju annars den inofficiella termen för olja. Men visste ni att Kaffe är nr 2 på export listan näst efter just olja. Just därför ja tar mig härmed rätten att helt utan samvete stjäla denna term rakt av och lägga den till den dryck som tveklöst förgyller mitt liv och min vardag. Kaffe – Det svarta guldet!

Doften, smaken, den tjocka röken som ringlandes stiger upp ur koppen. Som poesi för alla sinnen, som föder en tanke om flera tusen års drickande och tradition. Vad var det som fick befolkningen på det etiopiska höglandet att värma vatten och blanda med kaffebönorna? Hur kommer det sig att Turkarna blev så fascinerade av denna dryck. Varför blev den så populär i Europa? Vem har bestämt att just Sydamerikas klimat skulle var idealiskt för kaffeodlingar?
Svaret: Kaffe! Med en stor klunk som drar sig ner i magen sluter ja mina ögon och låter min fantasi sväva tillbaka alla dessa tusen år. Ja behöver inte några svar på dessa frågor. Ja har redan svaret. Inbakat i en ända klunk av det svarta guldet, KAFFE!

På fel plats när vackra människor skådar legender på andra scener i andra städer

Det finns så mycket saker som i tanken bara fladdrar förbi som ett löv om hösten. Något som knappt syns i förbifarten, men som man ändå så säkert vet finns där.

Just nu skulle ja kunna göra vad som helst för att byta ut kalla nordanvindar å gnistrande snö i meter höga drivor mot kalla havsvindar, grådaskigt slask å ömma kyssar. Ja trivs ofta ensam, sittandes med blicken naglad i väggen, med flödande tankar. Men de tankar som snurrar å far i skallen just nu är naglade på något helt annat, eller någon annan. Vill bara skrika hennes namn ut i luften å hoppas att nordanvindar rör om i grådaskig slask å skriver hennes vackra namn i den annars så trista asfalten.

Där tankar som skulle kunna förändra världen helt utan förvarning byts ut mot kärlekskranka icke verbalt uttrycksfulla känslor. Å även om min blick är tom å apatisk så är min kropp uppfylld av så mycket vackert.

Som när ångest sakta drabbar min ömmande hjärna å ja längtar någon annanstans. Å där frustration å ilska nästan tar över för att ofriviligt slå pannan blodig. Då ja river taperna från väggen i förhoppning att där bakom hitta nåt bättre nåt större. Eller som när kylskåpet öppnas femte gången på en timme men fortfarande gapar lika tomt. Då ja helt utmattad, i tårar, kastar mig i sängen och frustar som besatt.

Bara för att drömma om det ja egentligen längtar efter. Din famn…..

Med snöskottningssvettingar och droppande vatten i nacken, Medan andra kultiverar sig på museum..

Ibland så flyter tiden liksom på utan att man alls tänker på det. Som en evigt flödande källa av ingenting. Likt Mimers brunn av evig kunskap eller Babylons trädgårdar som ingen ens vet om det funnits. Tid, är bara tid.

Men i det stora hela handlar det ju också om hur vi utnyttjar tiden. Vilket är olika beroende på vart vi bor, å vad som erbjuds i form av aktivitet. Ska vi gå en lång promenad i grönskande skogar med fågelkvitter som ända sällskap, vandra längs med milslånga stränder, skotta snö eller gå på museum?
Ja listen kan göras oändligt lång. Fast ja ser dock på världen som ett stort skämt. För att återigen ge ordet till Hamlet: Ur led är tiden! För ja anser att tiden utnyttjas på fel sätt. Vi springer runt i våra trygga små världar med inbillad trygghet, kastar ett öga på klockan och suckar. Stress stress stress….
Men hur mycket vi än stressar så går ju tiden liktförbannat i samma takt, sekund för sekund, minut för minut, timme för timme. Å sen står vi där, kliandes våra huvuden å undrar vart tiden egentligen tog vägen.

Så ja kastar ett öga på klockan å konstaterar att tiden är vad tiden är och låter den helt enkelt gå precis som den alltid har gjort. I morgon är en ny dag, å dagen efter det. Å sekunderna tickar på.
För vad skulle vi egentligen göra om tid inte fanns, hur skulle världen då se ut? Om inget tog någon tid utan bara var…. Kanske vore det underbart. Om tiden tog slut å allt bara stannade.

Men nu är det ju så att så länge planeter snurrar och solar lyser så kommer tiden att existera. Ja menar solen har lyst i 4,5 miljarder år och beräknas ha uppnått ca en tredjedel av sitt liv så det borde finns lite energi kvar i den. Alltså är det lång tid kvar till tiden stannas. Men vi måste lära oss att använda tiden på rätt sätt. Där du bor finns det så mycket som tiden kan användas till. Att bara sitta ner å vänta på att den rätta tiden skall komma gör bara saker å ting värre. Tiden är nu å den tiden är rätt.

Så även om vi lever olika liv på olika platser så drar vi våra andetag i samma sekund. Vi kan vara precis lika bra som alla andra och göra allt det som vi vill om vi bara låter tiden vara.
Ja skottade snö i dag, i morron är det kanske jag som går runt på museum.

”UR LED ÄR TIDEN”…men låt oss tillsammans fånga den till vår fördel.

Skumbloggar med tredubbla lösenord

Tankar om ångest och göra-bort-sig-situationer

Någonstans ligger det. Så där lite halvt glömt som ett gammal gulnat vykort. Undanskuffat för att tas fram när det finns som minst behov av det. Så där så att klumpen i halsen bara växer och växer och tillslut stoppar förmågan att andas och du faller blå-lila till marken. Precis så som du önskade att det skulle sluta för att slippa bli påmind om din egna patetiska, pinsamma, omogna person. Där du står med hårt stängda ögon och hoppas att det ligger långt långt där borta, i en för evigt hindrad åtkomst. Med tankarna dolda i dunkel med ständig huvudvärk och magknip slår du pannan blodig mot väggen.

Sakta kisandes mot solen i hopp om att ingen minns. Med neddragna persienner släcker du alla ljus och kryper in under sängen. Inger ser, ingen hör, ingen vet. Då tårar blev till blod i alkoholens rus och svaga dimmor sakta förvandlades till ogenomträngliga skuggor. Där säkra och stadiga kliv blev avklädda tankar och obegripligt slödder. Då pigga ögon blir blanka av fylla och av gråt. Trä mot trä gör ingen skada, ölen är dyr. Svettiga lakan och rysningar avlöser ned pissade T-bane säten och bortglömda utlandsvistelser. Blub blub, gurgla Tequila, beställa chilinötter som faller på golvet i misslyckade försök att fångas med munnen.
Men med förhoppning att ingen ser, ingen hör, ingen vet.

Eller så ser du dig själv i spegeln med ett leende. Visst ja gjorde bort mig då. Men vad kan göras åt det nu? Köp en spade, gräv ner dig. Eller sträck på dig. Bjud på det. Bjud på dig själv. Det blir så mycket enklare då…..

När man tappar kontrollen

URLED ÄR TIDEN som Hamlet sa, vad det nu innebär...
Men det kanske är precis vad som hänt. Att det händer saker som aldrig kunnat förutspås ens i de vildaste fantasier. För när det hände så stod ja först bara där. Med händerna längs sidan å tungan hängandes. Sen bara vart allt så där konstigt i kropp och tanke. Sen följde så mycket ångest så att ja bara ville kasta mig ur bilen där på natten å bara springa tillbaka. För det som ja aldrig kunnat eller vågat tänka på hände, å nu vill ja bara ha mer.

Vad kan vi då lära oss om detta. Jo att det är så lätt att fastna i sin falska och inbillade trygghet att man inte vågar ta en endast litet steg åt sidan med rädsla att bubblan skall spricka å du står där ensam. Men vad du inte vågar prova kan du heller inte veta något om. Så försök, ta en litet steg i taget i en annan riktning än du brukar. Bästa sättet att leva är att utmana livet. Den inbillade falskheten kan förvandlas till äkta trygghet. Om du bara vågar. Ja vågade, ja försökte, ja gav, ja fick å tiden är absolut inte ur led. Tiden är på min sida. Prova du med och du kan mötas av samma lycka.

För även om tiden inte alltid är med oss så är vi alltid med tiden. Det handlar bara om att våga utnyttja tiden så som den kommer och inte vara rädd om vi missar en sekund eller två.....

Varelsen bakom texten....

Sors Gorthol är livsnjutaren, poeten och filosofen som ser, hör och tänker vad andra inte kan eller vågar. En vägvisare mot en bättre och mer tillfredsställande framtid. Ditt ljus i tunneln.

Text som här kommer sättas ned på pränt kommer handla om allt det som människan sedan länge bränt. Detta är inget försök till att rädda de skepp som redan skjutits i sank, snarare ett försök till att gemensamt kunna bygga nya skepp som tar oss vidare på nya seglatser runt i våra tankebanor och låter oss tända nya ljus för framtid och samtid.

Ingenting är för stort eller för litet för att förvandlas till text. Det är endast tanken och fantasin som sätter gränserna på vad som är möjligt eller inte. Allt startar med dig, och ingen annan.

”En dikt börjar som en klump i halsen, en känsla av orätt, en hemlängtan, en förälskelse. Den finner tanken, tanken finner orden" / Robert Frost