Med mitt hjärta på ett fat

Tankar om kärlek

Fast nånstans där bak så känner ja hur något sakta rinner ut ur huvudet
å droppar ner på golvet.
Som att hjärnan vore överbelastad och sakta pressar ut överflödigt skit. Skit som ändå inte är till någon nytta. Kanske är det så att kärleken tar för stor plats. Är det då hatet som pressas ut. För kärlek å hat är ju inte samma sak. De saker ja hatar kommer ja aldrig att älska, å de saker ja älskar kommer ja aldrig att hata. Det är ju så väldigt olika saker. Som att solen å månen skulle börja bråka om vem som skal få mest tid eller som att det bara skulle finnas en skatt vid regnbågens ände, den har ju för bövelen två ändar. Om vi går åt varsitt håll så ses vi på mitten. Eller aldrig. Men förhoppningsvis alltid. Ty ja sliter ut mitt hjärta å lägger det på ett fat av renaste guld. Å det blod som tidigare var så svalt fräter nu hål i golvet vid mina fötter å ja tar dig i mina armar å viskar i ditt öra. Tre som ord så svagt att bara du kan höra. Å det som sakta rinner ut ur mitt bakhuvud för rinna bästa fan de vill så länge det finns tillräckligt med plats för dig. För du, du ger mig nåt mer, nåt mer än vad orden räcker till. Nåt mer än vad böcker kan skriva eller röster kan tala. Nåt mer än vad mina händer kan nå, fast ja bara vill ha dig i mina armar. Så stanna där inne så länge framåt finns kvar. Ditt leende är de vackrast ja har.
Så ge mig ditt hjärta låt oss byta plats, låt oss tillsammans skrika.
För slagen, de slår ändå lika.