Skumbloggar med tredubbla lösenord

Tankar om ångest och göra-bort-sig-situationer

Någonstans ligger det. Så där lite halvt glömt som ett gammal gulnat vykort. Undanskuffat för att tas fram när det finns som minst behov av det. Så där så att klumpen i halsen bara växer och växer och tillslut stoppar förmågan att andas och du faller blå-lila till marken. Precis så som du önskade att det skulle sluta för att slippa bli påmind om din egna patetiska, pinsamma, omogna person. Där du står med hårt stängda ögon och hoppas att det ligger långt långt där borta, i en för evigt hindrad åtkomst. Med tankarna dolda i dunkel med ständig huvudvärk och magknip slår du pannan blodig mot väggen.

Sakta kisandes mot solen i hopp om att ingen minns. Med neddragna persienner släcker du alla ljus och kryper in under sängen. Inger ser, ingen hör, ingen vet. Då tårar blev till blod i alkoholens rus och svaga dimmor sakta förvandlades till ogenomträngliga skuggor. Där säkra och stadiga kliv blev avklädda tankar och obegripligt slödder. Då pigga ögon blir blanka av fylla och av gråt. Trä mot trä gör ingen skada, ölen är dyr. Svettiga lakan och rysningar avlöser ned pissade T-bane säten och bortglömda utlandsvistelser. Blub blub, gurgla Tequila, beställa chilinötter som faller på golvet i misslyckade försök att fångas med munnen.
Men med förhoppning att ingen ser, ingen hör, ingen vet.

Eller så ser du dig själv i spegeln med ett leende. Visst ja gjorde bort mig då. Men vad kan göras åt det nu? Köp en spade, gräv ner dig. Eller sträck på dig. Bjud på det. Bjud på dig själv. Det blir så mycket enklare då…..