När det som ligger närmast är så långt borta

Tankar om avstånd

Vad var det egentligen som lockade? Vad var det ja fann där som ja inte funnit någon annanstans? Var det den där blicken, det där leendet eller den värmande kramen, de söta läpparna? Svaren finns bland stjärnorna å även de ser frågande ut. Men precis som de forna vikingarna å de upptäcktsresande före och efter dem så är det väl som gamla klyschan säger: Gräset är alltid grönare på andra sidan. Å kanske är det just det som får vissa människor att aldrig nöja sig med de som de har. Ständigt måste nya utmaningar å möjligheter sökas. Nya stigar finns att vandra, nya platser att upptäcka.
För är det inte så att man lätt blir hemmablind om man inte vågar ta ett litet snesteg? Rädslan för det nya ligger oftast inbäddat i den inbillade tryggheten i det man redan har. Men det behöver inte alltid vara så. Det kan hända att gräset inte alls är grönare på andra sidan. Men då vet du i alla fall. Du har fått chansen att se en ny plats, kanske träffat nya spännande människor.

Men även det eller de som sedan länge funnits i ens närhet kan visa sig vara helt olikt än vad man sedan tidigare trott. Den snällaste vän kan visa sig ha helt andra underbara sidor som tidigare inte upptäckts. Kanske var det heller inte meningen? Men så plötsligt. Utan någon som helst förvarning så bara ändras hela den inre tankeföreställningen till något helt annat. Något nytt och spännande. Något som bara sliter tag i alla känslor och får både hjärna och hjärta att totalt tappa taget och kontrollen om verkligheten. Något som först verkar lite konstigt och skrämmande. Eller i alla fall väldigt oväntat. Men som efter en kortare stund lyfter alla tankar till avlägsna skyar av gnistrande stjärnor och förföriskt norrsken. Likt de ögon som fångade mig.

Men hur bra allt än känns och hur varmt mitt hjärta än är så är det ständigt något som smärtar. Detta avstånd. Evigheters evigheter härifrån slår mitt hjärta i otakt med världsrotationen. Likt en sten kastad i evig studs på vattenytan för att aldrig falla till botten. Likt den vilsna fågeln som aldrig hittar en gren bra nog att sitt på. Likt en ständigt piskande vind som aldrig finner ro. Ett ständigt letande. En vandring mot den trygghet som gömmer sig bakom horisonten. När kommer du åter för att värma mig och mitt hjärta. Kan du stanna, kan ja stanna? Måste vi ständigt gå från varandra för att alltid hitta tillbaka? Hur lång tid finns att utnyttja? Har vi tid? Har tiden oss?

Ja kastar mig handlöst ut i tomma intet i hopp om att ingenting skall bära mig på sina gyllene vingar. I evighet mot nya utmaningar. Ständigt med dina brinnande ögon i mina tankar. Ständigt håller ja din hand i din dröm….