onsdag 25 mars 2009

När det som ligger närmast är så långt borta

Tankar om avstånd

Vad var det egentligen som lockade? Vad var det ja fann där som ja inte funnit någon annanstans? Var det den där blicken, det där leendet eller den värmande kramen, de söta läpparna? Svaren finns bland stjärnorna å även de ser frågande ut. Men precis som de forna vikingarna å de upptäcktsresande före och efter dem så är det väl som gamla klyschan säger: Gräset är alltid grönare på andra sidan. Å kanske är det just det som får vissa människor att aldrig nöja sig med de som de har. Ständigt måste nya utmaningar å möjligheter sökas. Nya stigar finns att vandra, nya platser att upptäcka.
För är det inte så att man lätt blir hemmablind om man inte vågar ta ett litet snesteg? Rädslan för det nya ligger oftast inbäddat i den inbillade tryggheten i det man redan har. Men det behöver inte alltid vara så. Det kan hända att gräset inte alls är grönare på andra sidan. Men då vet du i alla fall. Du har fått chansen att se en ny plats, kanske träffat nya spännande människor.

Men även det eller de som sedan länge funnits i ens närhet kan visa sig vara helt olikt än vad man sedan tidigare trott. Den snällaste vän kan visa sig ha helt andra underbara sidor som tidigare inte upptäckts. Kanske var det heller inte meningen? Men så plötsligt. Utan någon som helst förvarning så bara ändras hela den inre tankeföreställningen till något helt annat. Något nytt och spännande. Något som bara sliter tag i alla känslor och får både hjärna och hjärta att totalt tappa taget och kontrollen om verkligheten. Något som först verkar lite konstigt och skrämmande. Eller i alla fall väldigt oväntat. Men som efter en kortare stund lyfter alla tankar till avlägsna skyar av gnistrande stjärnor och förföriskt norrsken. Likt de ögon som fångade mig.

Men hur bra allt än känns och hur varmt mitt hjärta än är så är det ständigt något som smärtar. Detta avstånd. Evigheters evigheter härifrån slår mitt hjärta i otakt med världsrotationen. Likt en sten kastad i evig studs på vattenytan för att aldrig falla till botten. Likt den vilsna fågeln som aldrig hittar en gren bra nog att sitt på. Likt en ständigt piskande vind som aldrig finner ro. Ett ständigt letande. En vandring mot den trygghet som gömmer sig bakom horisonten. När kommer du åter för att värma mig och mitt hjärta. Kan du stanna, kan ja stanna? Måste vi ständigt gå från varandra för att alltid hitta tillbaka? Hur lång tid finns att utnyttja? Har vi tid? Har tiden oss?

Ja kastar mig handlöst ut i tomma intet i hopp om att ingenting skall bära mig på sina gyllene vingar. I evighet mot nya utmaningar. Ständigt med dina brinnande ögon i mina tankar. Ständigt håller ja din hand i din dröm….

söndag 22 mars 2009

Poeten

Ibland får ja känslan
av att ja har något som verkar perfekt,
men som plötsligt försvinner
å ja glömmer vad det är ja saknar

----------------------------

Som att blotta sig med kläderna på
Som att ens innersta tankar
Inte vore något värda
Med ögon som nyputsade glasrutor
Som ett fån
Uppställd för offentlig beskådning

----------------------------

Tankar
som annars skulle sätta hela livet ur balans
Men som nu
Nästan känns oförskämt självklara

torsdag 19 mars 2009

KAFFE!

Sånt som hållen kroppen vaken

Allt grubblande, analyserande, filosoferande och alla dessa poetiska utlägg som vrider tankar till oigenkännlighet och orsakar sprängande huvudvärk och ångestattacker, behöver något som ger energi. Något som ger lite stadga i vardagen, lite extra tillsatser till den naturliga återhämtningsprocessen. Svaret: Kaffe!

Denna svarta dryck som är helt oberoende av något annat. Ja tror att om så världen var i antågande till Ragnarök så kommer det bryggas många kannor med kaffe. Varför inte avnjuta en sista rykande kopp svart guld. Ja, jag tar det ordet i min mun när ja låter mina läppar möta det kalla porslinet och låter denna ädla dryck sakta fylla min mun och långsamt sippra ner i halsen för att landa som varm bomull i magen å ge en sån där obeskrivligt värmande känsla i kroppens alla extremiteter. Det svarta guldet är ju annars den inofficiella termen för olja. Men visste ni att Kaffe är nr 2 på export listan näst efter just olja. Just därför ja tar mig härmed rätten att helt utan samvete stjäla denna term rakt av och lägga den till den dryck som tveklöst förgyller mitt liv och min vardag. Kaffe – Det svarta guldet!

Doften, smaken, den tjocka röken som ringlandes stiger upp ur koppen. Som poesi för alla sinnen, som föder en tanke om flera tusen års drickande och tradition. Vad var det som fick befolkningen på det etiopiska höglandet att värma vatten och blanda med kaffebönorna? Hur kommer det sig att Turkarna blev så fascinerade av denna dryck. Varför blev den så populär i Europa? Vem har bestämt att just Sydamerikas klimat skulle var idealiskt för kaffeodlingar?
Svaret: Kaffe! Med en stor klunk som drar sig ner i magen sluter ja mina ögon och låter min fantasi sväva tillbaka alla dessa tusen år. Ja behöver inte några svar på dessa frågor. Ja har redan svaret. Inbakat i en ända klunk av det svarta guldet, KAFFE!

söndag 15 mars 2009

På fel plats när vackra människor skådar legender på andra scener i andra städer

Det finns så mycket saker som i tanken bara fladdrar förbi som ett löv om hösten. Något som knappt syns i förbifarten, men som man ändå så säkert vet finns där.

Just nu skulle ja kunna göra vad som helst för att byta ut kalla nordanvindar å gnistrande snö i meter höga drivor mot kalla havsvindar, grådaskigt slask å ömma kyssar. Ja trivs ofta ensam, sittandes med blicken naglad i väggen, med flödande tankar. Men de tankar som snurrar å far i skallen just nu är naglade på något helt annat, eller någon annan. Vill bara skrika hennes namn ut i luften å hoppas att nordanvindar rör om i grådaskig slask å skriver hennes vackra namn i den annars så trista asfalten.

Där tankar som skulle kunna förändra världen helt utan förvarning byts ut mot kärlekskranka icke verbalt uttrycksfulla känslor. Å även om min blick är tom å apatisk så är min kropp uppfylld av så mycket vackert.

Som när ångest sakta drabbar min ömmande hjärna å ja längtar någon annanstans. Å där frustration å ilska nästan tar över för att ofriviligt slå pannan blodig. Då ja river taperna från väggen i förhoppning att där bakom hitta nåt bättre nåt större. Eller som när kylskåpet öppnas femte gången på en timme men fortfarande gapar lika tomt. Då ja helt utmattad, i tårar, kastar mig i sängen och frustar som besatt.

Bara för att drömma om det ja egentligen längtar efter. Din famn…..

lördag 14 mars 2009

Med snöskottningssvettingar och droppande vatten i nacken, Medan andra kultiverar sig på museum..

Ibland så flyter tiden liksom på utan att man alls tänker på det. Som en evigt flödande källa av ingenting. Likt Mimers brunn av evig kunskap eller Babylons trädgårdar som ingen ens vet om det funnits. Tid, är bara tid.

Men i det stora hela handlar det ju också om hur vi utnyttjar tiden. Vilket är olika beroende på vart vi bor, å vad som erbjuds i form av aktivitet. Ska vi gå en lång promenad i grönskande skogar med fågelkvitter som ända sällskap, vandra längs med milslånga stränder, skotta snö eller gå på museum?
Ja listen kan göras oändligt lång. Fast ja ser dock på världen som ett stort skämt. För att återigen ge ordet till Hamlet: Ur led är tiden! För ja anser att tiden utnyttjas på fel sätt. Vi springer runt i våra trygga små världar med inbillad trygghet, kastar ett öga på klockan och suckar. Stress stress stress….
Men hur mycket vi än stressar så går ju tiden liktförbannat i samma takt, sekund för sekund, minut för minut, timme för timme. Å sen står vi där, kliandes våra huvuden å undrar vart tiden egentligen tog vägen.

Så ja kastar ett öga på klockan å konstaterar att tiden är vad tiden är och låter den helt enkelt gå precis som den alltid har gjort. I morgon är en ny dag, å dagen efter det. Å sekunderna tickar på.
För vad skulle vi egentligen göra om tid inte fanns, hur skulle världen då se ut? Om inget tog någon tid utan bara var…. Kanske vore det underbart. Om tiden tog slut å allt bara stannade.

Men nu är det ju så att så länge planeter snurrar och solar lyser så kommer tiden att existera. Ja menar solen har lyst i 4,5 miljarder år och beräknas ha uppnått ca en tredjedel av sitt liv så det borde finns lite energi kvar i den. Alltså är det lång tid kvar till tiden stannas. Men vi måste lära oss att använda tiden på rätt sätt. Där du bor finns det så mycket som tiden kan användas till. Att bara sitta ner å vänta på att den rätta tiden skall komma gör bara saker å ting värre. Tiden är nu å den tiden är rätt.

Så även om vi lever olika liv på olika platser så drar vi våra andetag i samma sekund. Vi kan vara precis lika bra som alla andra och göra allt det som vi vill om vi bara låter tiden vara.
Ja skottade snö i dag, i morron är det kanske jag som går runt på museum.

”UR LED ÄR TIDEN”…men låt oss tillsammans fånga den till vår fördel.

torsdag 12 mars 2009

Skumbloggar med tredubbla lösenord

Tankar om ångest och göra-bort-sig-situationer

Någonstans ligger det. Så där lite halvt glömt som ett gammal gulnat vykort. Undanskuffat för att tas fram när det finns som minst behov av det. Så där så att klumpen i halsen bara växer och växer och tillslut stoppar förmågan att andas och du faller blå-lila till marken. Precis så som du önskade att det skulle sluta för att slippa bli påmind om din egna patetiska, pinsamma, omogna person. Där du står med hårt stängda ögon och hoppas att det ligger långt långt där borta, i en för evigt hindrad åtkomst. Med tankarna dolda i dunkel med ständig huvudvärk och magknip slår du pannan blodig mot väggen.

Sakta kisandes mot solen i hopp om att ingen minns. Med neddragna persienner släcker du alla ljus och kryper in under sängen. Inger ser, ingen hör, ingen vet. Då tårar blev till blod i alkoholens rus och svaga dimmor sakta förvandlades till ogenomträngliga skuggor. Där säkra och stadiga kliv blev avklädda tankar och obegripligt slödder. Då pigga ögon blir blanka av fylla och av gråt. Trä mot trä gör ingen skada, ölen är dyr. Svettiga lakan och rysningar avlöser ned pissade T-bane säten och bortglömda utlandsvistelser. Blub blub, gurgla Tequila, beställa chilinötter som faller på golvet i misslyckade försök att fångas med munnen.
Men med förhoppning att ingen ser, ingen hör, ingen vet.

Eller så ser du dig själv i spegeln med ett leende. Visst ja gjorde bort mig då. Men vad kan göras åt det nu? Köp en spade, gräv ner dig. Eller sträck på dig. Bjud på det. Bjud på dig själv. Det blir så mycket enklare då…..

tisdag 10 mars 2009

När man tappar kontrollen

URLED ÄR TIDEN som Hamlet sa, vad det nu innebär...
Men det kanske är precis vad som hänt. Att det händer saker som aldrig kunnat förutspås ens i de vildaste fantasier. För när det hände så stod ja först bara där. Med händerna längs sidan å tungan hängandes. Sen bara vart allt så där konstigt i kropp och tanke. Sen följde så mycket ångest så att ja bara ville kasta mig ur bilen där på natten å bara springa tillbaka. För det som ja aldrig kunnat eller vågat tänka på hände, å nu vill ja bara ha mer.

Vad kan vi då lära oss om detta. Jo att det är så lätt att fastna i sin falska och inbillade trygghet att man inte vågar ta en endast litet steg åt sidan med rädsla att bubblan skall spricka å du står där ensam. Men vad du inte vågar prova kan du heller inte veta något om. Så försök, ta en litet steg i taget i en annan riktning än du brukar. Bästa sättet att leva är att utmana livet. Den inbillade falskheten kan förvandlas till äkta trygghet. Om du bara vågar. Ja vågade, ja försökte, ja gav, ja fick å tiden är absolut inte ur led. Tiden är på min sida. Prova du med och du kan mötas av samma lycka.

För även om tiden inte alltid är med oss så är vi alltid med tiden. Det handlar bara om att våga utnyttja tiden så som den kommer och inte vara rädd om vi missar en sekund eller två.....

måndag 9 mars 2009

Varelsen bakom texten....

Sors Gorthol är livsnjutaren, poeten och filosofen som ser, hör och tänker vad andra inte kan eller vågar. En vägvisare mot en bättre och mer tillfredsställande framtid. Ditt ljus i tunneln.

Text som här kommer sättas ned på pränt kommer handla om allt det som människan sedan länge bränt. Detta är inget försök till att rädda de skepp som redan skjutits i sank, snarare ett försök till att gemensamt kunna bygga nya skepp som tar oss vidare på nya seglatser runt i våra tankebanor och låter oss tända nya ljus för framtid och samtid.

Ingenting är för stort eller för litet för att förvandlas till text. Det är endast tanken och fantasin som sätter gränserna på vad som är möjligt eller inte. Allt startar med dig, och ingen annan.

”En dikt börjar som en klump i halsen, en känsla av orätt, en hemlängtan, en förälskelse. Den finner tanken, tanken finner orden" / Robert Frost
 

Xanga Counters
Tama Drum Sets