Poeten

Däruti finns regnbågens skatt
Se hur stjärnor förlorar sin glans
Dina ögon
Stjäl mina tankar
Stjäl min tid

Men vill du vara mitt hjärtas tjuv
Så skall ja lämna min dörr öppen

En profetia

Tankar om påsk och kärlek – långfredag till annandag –

Så blev det då tid att göra oss på minda om att det en gång vandrade en yngling på vår jord som med budskap från högre makter fick lida mer än någon annan. Därför skulle man förr gå med grus i skorna för att förnimma sig om denne ynglings lidande. Vi skulle känna hans smärta och lida extra mycket under en dag. För att sedan festa natten lång med ägg och sötsaker nedsköljt med ett å annat glas starkdryck. Tydligen så ska denna yngling ha dött för att under festdagen åter stå där med ett fånigt flin och babblat nåt profetiskt tungmål. Om allt är sant kommer vi förmodligen aldrig få svar på.

Men detta år så var det som om allt lidande som vi så snällt förväntas acceptera bara raderades. För att istället fyllas upp av en obeskrivlig känsla av euforisk glädje. En ordlös styrka som genom två bultande hjärtan sprudlar av det vackraste människan skådat. Eller i alla fall vad ja själv någonsin upplevt. Vardagslivet förvandlades till total uppslukning i kärleken. Som att månens alla eldsprutande drakar vände sina huvuden mot oss och fyllde våra hjärtan av en aldrig slocknande eld, med en glöd så infernalisk att Satan själv skulle bränna sig. Så med Gud i tanken som ett icke existerande fenomen och med Jesu lidande sedan länge bortglömt tog ja min älskade i mina armar och önskade att tiden kunde stanna. (vardagsbloggsvarning) Festligheter i goda vännerslag, festligheter på hemma plan och i TV-soffan mys som gjorde påsken 2009 till den bästa på evigheter.

Men som alla goda ting så tog även detta slut. Den euforiska glädjen återgick snart till det vardagliga lidandets oundvikliga varande. Mornarna kändes inte alls lika underbara längre, värmen i sängen hade helt andra orsaker och ensamheten var psykiskt påträngande. Men dock är hjärtat fortfarande varmt och det som finns där inne kommer alltid glöda.

Oavsätt om vi stoppar tiden eller inte så kommer kärleken alltid att vara starkare än lidandet. För trots avstånd och långa saknande telefonsamtal så är det ändå den rätta hjärtrytmen som gör att allt är så obeskrivligt vackert. Sötaste Söt, du är mina hjärtslag. Det är vad som är min profetia.

Med mitt hjärta på ett fat

Tankar om kärlek

Fast nånstans där bak så känner ja hur något sakta rinner ut ur huvudet
å droppar ner på golvet.
Som att hjärnan vore överbelastad och sakta pressar ut överflödigt skit. Skit som ändå inte är till någon nytta. Kanske är det så att kärleken tar för stor plats. Är det då hatet som pressas ut. För kärlek å hat är ju inte samma sak. De saker ja hatar kommer ja aldrig att älska, å de saker ja älskar kommer ja aldrig att hata. Det är ju så väldigt olika saker. Som att solen å månen skulle börja bråka om vem som skal få mest tid eller som att det bara skulle finnas en skatt vid regnbågens ände, den har ju för bövelen två ändar. Om vi går åt varsitt håll så ses vi på mitten. Eller aldrig. Men förhoppningsvis alltid. Ty ja sliter ut mitt hjärta å lägger det på ett fat av renaste guld. Å det blod som tidigare var så svalt fräter nu hål i golvet vid mina fötter å ja tar dig i mina armar å viskar i ditt öra. Tre som ord så svagt att bara du kan höra. Å det som sakta rinner ut ur mitt bakhuvud för rinna bästa fan de vill så länge det finns tillräckligt med plats för dig. För du, du ger mig nåt mer, nåt mer än vad orden räcker till. Nåt mer än vad böcker kan skriva eller röster kan tala. Nåt mer än vad mina händer kan nå, fast ja bara vill ha dig i mina armar. Så stanna där inne så länge framåt finns kvar. Ditt leende är de vackrast ja har.
Så ge mig ditt hjärta låt oss byta plats, låt oss tillsammans skrika.
För slagen, de slår ändå lika.

Att fortsätta där det slutar

Tankar om äkta vänskap


Hela livet möter vi nya människor som påverkar oss på olika sätt
En del fladdrar förbi som löv om hösten
Byter färg, släpper sitt grepp och försvinner

Andra stannar kvar en längre tid
Tar sig in på livet och liksom sprutar in ett gift
Biter sig fast, oftast utan någon som helst anledning
För att sedan försvinna med en hånflinande ryggtavla som sista blickfång

Men så finns det de
De där riktiga vännerna
De som alltid är där oavsett vart de befinner sig
Som likt nattens alla stjärnor liksom tindrar i tankarna under dygnets alla timmar

Där allt bara fortsätter där det en gång slutade
De vänner som äger en del av mitt hjärta
Och som låter mig äga en del av deras hjärtan

De vännerna – De riktiga

Storstad kontra landsbygd

Tankar om för- och nackdelar


När de räknar upp mitt nummer så ska ja börja gå
Varför jag hela tiden längtar bort kan jag aldrig förstå
Jag har stannat här allt för länge
Fast det alltid känns för kort

Så tar ja tricken till Tensta för att uppleva lite kultur
För Stockholm dina betonger
Gör mig sur
Men när ja återvänder till mitt Norrland
Så drabbas jag av ånger
Men när ja återvänder till mitt Norrland
Så drabbas ja av ånger

För med ryggen mot stan
Saknar ja dina vackra sånger
Din röst som smeker likt ljummen vind
Dina ögon som på en nyfiken hind

Förföriskt likt löven om prasslande vår
Stal du mitt hjärta fast jag inget förstår

På söder fanns bowling, öl och biljard
Skilda från varandra
Två vilsna själar i en grådaskig stad
Återförenade på Hökisbalkong

Ja blundar och saknar ännu din vackra sång