Rusningstrafik, som tåg av längtan

Som timglas räknar tiden blåser det genom hallen där två + två är nästan perfekt. Men jag står aldrig still så släpp aldrig in dom. Dom som är en av alla dom. För även om ja fick vara Elvis Presley för en dag så är det ingenting för mig. Det är som sagan om en fantasi när ja håller Fröken svår i handen och kramar Hjärter Dam. Och som det sällsynta exemplar ja är, från himlen sänt, så reser ja långt bort. Ja ska aldrig nånsin komma ner, för ja ska hitta den stjärna som är din, en stjärna man får ta ner. Men ja har ingen fribiljett till himlen. Ja väntar på ett regn och det tar aldrig riktigt slut.

Du är min vän i livet där ja går under månen över järnvägsspåren. Tänker att ja får liksom ingen ordning fast ja fattar alltihop. För gråa dagar fyllda av tvivel är en svår och jobbig grej. Vill ha fria vägar ut när ja hugger i sten även fast det är vintern över ån å ja bara vill ta bussen från stan. Så går ja 619kilometer och blir främling överallt och häller i mig mera gift. Jag är en idiot. Men går vi över gränsen ut ur våra dunkla rum så går vi åt samma håll. Det här är ingen neråt sång eller psalm#99, men i en vacker död stad så blir jag precis som ni.